Teater Fröas första premiär i går, måndag: sensation!

Jag sa Herta Müllers, nobelpristagare, "förrnu" och "nuförr". Erik viftade bort det. Fröa konstnärliga teaters uppsättning "Stormens" postulat i pjäsens slutskede"det finns ingen tid inget rum", river upp försteningens mörker och vidgar för plats för mer frihet. Fröa konstnärliga teaters världspremiär med Erik Otterbergs nyöversättning av Shakespeares "Stormen" spelades i ett omöjligt läge i ett rörigt sammanhang och ändå uppstår en känsla av succé.

Det skall vara omöjligt att lotsa fram kvalité i en sådan torftighet. Det vore som om prästen skulle hålla gudstjänst på toaletten. Fröa konstnärliga teater lyckades med mästerstycket att slita sig bort och sig loss från stämningen av slentrian som kan uppstå i vardagen en helt vanlig måndag då teatrarna normalt har stängt. De gav en utmärkt och lekfull teaterlek om de stora ödesfrågorna som om Gud, skapandet, kärleken, döden, magin och frågan om gott och ont. Regissör Erik Otterberg har satt ihop pjäsen till en kittlande spännande berättelse.

Nu anar jag framväxandet av ny scenkonst under en helig stund, denna måndag kväll hos Studiefrämjandet på Falkgatan 7.

Skådespelets magi finns också i alla goda skådespelarprestationer. Prospera(gestaltad som Ingmar Bergman) linkar omkring på scenen.Gestaltningen av Prospero blir en arbetsseger gjord av en arbetshäst till skådespelare och vinner i trots mot samtidens schabloner och urvattnade underhållningsflöde. Karaktären Prospero utvecklar sig till ett fullödigt rollporträtt.

Calibans fysiska spel exploderar fram! Det växer fram en härlig, mustig monsterfigur lite á la Golem från filmen Sagan om ringen som påminner mig om min hustrus sceniska insatser i Eldteaterns uppsättning Uppståndelsen för åtskilliga decennier sedan.

De två mörkklädda magiska andarnas kraxande med stundtals hesa röster kombinerade med fysiskt spel som drar åt den franska abstrakt mimens förmåga att dela in kroppens rörelser i många delar för att sedan sätta hop det igen till en ny helhet.

Kärleksparet Ferdinand och Miranda som gestaltas till rollkaraktärer med ung och nästan stötande naivitet och nyfikenhet på kärleken och livets alla möjligheter.

Tjänarna Trinculo och Stefano som nästan ramlar på varandra i sin tumultartade vänskap och samarbete när de t.ex. tillsammans med Caliban försöker störta Prospero. Det blir många levande rollporträtt av de ambitiösa skådespelarna.

Många döda fanns med som tilltal i denna pjäs. Ingmar Bergman som förebild för rollen trollkarlen Prospero. Samuel Beckets Godot och den absurda pjäsens skor. Ur bibelns varför har du övergivit mig och August Strindbergs Ett Drömspel "jag klistrar, jag klistrar" fanns med som litterära dramatiska stämningshöjare.

Teaterkonstens livsuppehållande kreativa kraft sprang fram som många vita möss över ett svart golv.

Fröas succéartade uppsättning övertygar mig fullständigt om behovet av att ny scenkonst måste ges förutsättningar att få utvecklas.

Trollkarlen Prospero, Miranda, Ferdinand, Caliban, de magiska andarna, tjänarna Trinculo och Stefano blir till en saga som berör.

Flera av uppsätningens teateruppslag inspirerade mig på livfullt sätt . Och påminner i min tur mig om Gunnar Ekelöfs "Det opraktiska är det enda praktiska i längden".

Trollkarlen Prospero avsäger sig i slutet alla sina magiska krafter. Parallellen finns till William Shakespeares beslut att sluta skriva fler pjäser.

Monstret Caliban blir fri från sin herre och klarar sig på egen hand. Kärleksparet Miranda och Ferdinand får varandra.

Jag, publiken, vittnena, undslapp den obönhörliga döden som slutstation. Teatern byggde upp ett nytt teaterrum som rymde vänlighet, trivsel och medmänsklighet och framtonade i sin resa bort från det tondöva hårda konkurrenssamhället och blickade istället ut mot ett annat bättre mänskligare samhälle.