Följetong del 82:Ensamheter!

Professorn låg på sitt hotellrum och mindes ett samtal! -Hej -Hej, vem är du? -Gunnar -Vilken Gunnar? -Den enda Gunnar! -Jaha! -Hur är det? -Det är precis som det var igår! -Va bra! -Jag skulle vilja berätta för dig att jag alltid älskat dig! -Det vill inte jag höra! -Jag har alltid älskat också farmor och farfar! -Usch! -I bakgrunden:-Vad säger han? -Inget! -Du har alltid varit ett ideal för mig! -?????! -Nu är det sagt -Nu får jag höra det! -Det har inte varit möjligt att säga det förrän nu! -Du kunde väl ha struntat i det nu också. -Jag har gått min egen väg. -Ja, det har sårat din mamma så mycket. Om du bara visste. -Ja, om det fanns möjlighet att göra saker ogjort. -Mycket skall man få höra. -Jag minns hur jag skämdes när jag satte upp affischer och delade ut informationsblad som propagerade för olika evenemang. Fast jag satte upp så många affischer under så lång tid skämdes jag alltid. Och utan anledning. Jag bara gjorde det utan anledning. -Det där förstår jag inte. -Och jag skäms över mina olika kroppsdelar:mage, lår, bröst, tänder, kroppshållning, hur jag står, blicken, speciellt den snabba som bara kommer och att jag knappt tittar när jag ser, kroppsstelheten, känslosamheten, stramande ansikte. -Skall jag komma och hälsa på? -Du kan komma till sommaren. -När såg du en igelkott senast? -Jag  såg en igelkott här ute på vår uteplats för några dagar sedan. -Jag såg en för något år sedan. Jag minns att jag förr blev så lycklig då. Det var så underbart att bara titta på igelkotten. -Ja! När jag var liten fanns det många och det var därför inget särskilt med att få syn på en. -Kan det vara så att människor fastnar i varandra. Skymmer sikten för varandra -Det förstår jag mig inte på!' -Det gör inte jag heller! -Jag bländades av en blixt idag så att jag fick ont i ögonen.   -Åk hem med dig nu! Det var med ömhet han mindes och längtade tillbaka till de stunderna av samtal. Nu blev det minnesbilderna som överföll honom. Han visste att ensamheter kunde ligga på lur och vakta likt en kissekatt vid ett mushål.  Det fanns en ensamhet som han sökte ibland men den här nya sots uppkomna ensamheterma var annorlunda. De var skapade genom förluster av värdefulla samtal och kom ibland hotande nära något som han ryggade inför och varningsklockor i honom började ringa. Det skulle mycket till för att han skulle trivas i en sådan möjlig framtid. Han slog bort tankarna och visste att han nu måste företa sig något idag. Det hade regnat mycket. Det hade kommit flera skyfall och Paris var nästan översvämmad på sina håll. Han bestämde sig ändå för att ge sig ut i ovädret och snubblade nästan ned för alla trapporna. Ute var det friskt trots väderomständigheterna.  Det var folktomt och det passade honom nu. Ibland var det som om hans motorik behövde denna tillfälligt,slumpmässigt uppkomna glesheten på gator och torg som nu var ett faktum. Det var som han kunde känna stämningarna från en viss period av sin uppväxts bostadsområden som då ofta var befolkad av bara någon enstaka bilar som färdades och det var knappt han mötte en människa dåförtiden när han av någon anledning strövade omkring vid 15 års åldern. Han tänkte som så att det löser sig i farten så att säga. När han kort därefter så lämpligt stötte på en gammal bekant som han inte sett på åratal men av någon anledning börjat tänka  allt oftare på. Vännen berättade att han sadlat om från terapeut till att hjälpa ett företag med ekonomin . Gunnar tyckte att det tog bort lite av vännens utstrålning. Vännen sa att han var 69 år och Gunnar kunde inte förstå vad han ville ha sagt med det. Det var hursomhelst en överaskning och ett trevligt möte även om han anade att han skulle sluta tänka på honom i framtiden. Han såg att man börjat odla på sina ställen. Kanske hade man alltid gjort detta. Han tyckte att morotsplantor var så vackra där de stod i olika balkonglådor. Livet letade sig vidare med små rännilar som blir till stora floder. Vatten är så vackert!