Följetong del 154: söndag 2 december

Det slöa i en lagom stor svensk stad märks särskilt på söndag middag vid 17-18 tiden. Det fanns knappt en levande själ ute. Särskilt inte 2 december då temperaturen drog sig nedåt minus 8 grader. Vad gjorde då folk vid den tiden? Den gåtan hade inte professorn kunnat lösa. Det måste på något vis ha med Göteborg som stad att göra. Göran Johanssons satsning på events, mässor och Liseberg hade kanske något att med saken att göra. Eller var det en gammal göteborsk tradition från den tiden då alla hade jobb. Före Milton Friedmans tid! Och många på den tide drog sig hemmåt efter att ha rekrerat sig och vilat ut efter den enda arbetsfria dagen. Den mest värsta gissningen vore att medborgarnas hjärnor hade tömts helt på innehåll i och helgens supande och meningslöst TV-tittande och nu väntade man bara ångestfullt på att söndagskvällens trivialiteter skulle genomlidas för att nästa dag kunde komma med nya dysterheter. Söndag vid 17-18 tiden var kanske tidpunkten för en kollektiv depression. Det enda kollektiva, förutom kollektivtrafiken, som fanns kvar i nyliberalismens era och "efter arbetslinjens" tid. Alla stackars konsthantverkare och vägörenhetsarbetare som i dessa juletider slitit hårt var kanske de enda som kunde längta till söndagskvällen som en paus i helvetet då man kunde få vila ut och kanske sova lite längre nästa morgon efter helgens alla strapatser. Den meningslösa kampen går dock vidare utan att den där riktigt stora klimatkatastrofen faktiskt inte ännu drabbat Göteborg. De stora klimatkaosen ligger ännu knappt förnimbara i framtidens sköte. Elller skall man kalla det i framtidens spermaklump. Professor Gunnar hade promenerat länge i solen i det vintriga klimatet. Han hade tagit en fika på café Skåne under Mölndals bro som blev till en mycket god sådan caféstund. Sedan hade han hälsat på en stressad övervintrad femtioplussare som hade påbörjat en ny utbildning som för Hen hade blivit nästan till en mardröm. Undervisning för hen utomhus i halvmetersnödjup hela dagarna med hårt kroppsarbete parat med tunga teoretiska studier. Men hen verkade nöjd med att lida varje dag och stupa i säng kl 22 helt slutkörd efter att först vid hemkomsten ha tvingats elda i den lilla röda boningsstugan som låg högt upp på bergssluttningen. Boningshuset hade heller ingen inomhustoa. Nu lade sig professorn, efter att till ha kommit hem till sin bostad nära Drottningtorget och lät sig sakta komma till ro den söndagskvällen.ec Det slöa i en lagom stor svensk stad märks särskilt på söndag middag vid 17-18 tiden. Det fanns knappt en levande själ ute. Särskilt inte 2 december då temperaturen drog sig nedåt minus 8 grader. Vad gjorde då folk vid den tiden? Den gåtan hade inte professorn kunnat lösa. Det måste på något vis ha med Göteborg som stad att göra. Göran Johanssons satsning på events, mässor och Liseberg hade kanske något att med saken att göra. Eller var det en gammal göteborsk tradition från den tiden då alla hade jobb. Före Milton Friedmans tid! Och många på den tide drog sig hemmåt efter att ha rekrerat sig och vilat ut efter den enda arbetsfria dagen. Den mest värsta gissningen vore att medborgarnas hjärnor hade tömts helt på innehåll i och helgens supande och meningslöst TV-tittande och nu väntade man bara ångestfullt på att söndagskvällens trivialiteter skulle genomlidas för att nästa dag kunde komma med nya dysterheter. Söndag vid 17-18 tiden var kanske tidpunkten för en kollektiv depression. Det enda kollektiva, förutom kollektivtrafiken, som fanns kvar i nyliberalismens era och "efter arbetslinjens" tid. Alla stackars konsthantverkare och vägörenhetsarbetare som i dessa juletider slitit hårt var kanske de enda som kunde längta till söndagskvällen som en paus i helvetet då man kunde få vila ut och kanske sova lite längre nästa morgon efter helgens alla strapatser. Den meningslösa kampen går dock vidare utan att den där riktigt stora klimatkatastrofen faktiskt inte ännu drabbat Göteborg. De stora klimatkaosen ligger ännu knappt förnimbara i framtidens sköte. Elller skall man kalla det i framtidens spermaklump. Professor Gunnar hade promenerat länge i solen i det vintriga klimatet. Han hade tagit en fika på café Skåne under Mölndals bro som blev till en mycket god sådan caféstund. Sedan hade han hälsat på en stressad övervintrad femtioplussare som hade påbörjat en ny utbildning som för Hen hade blivit nästan till en mardröm. Undervisning för hen utomhus i halvmetersnödjup hela dagarna med hårt kroppsarbete parat med tunga teoretiska studier. Men hen verkade nöjd med att lida varje dag och stupa i säng kl 22 helt slutkörd efter att först vid hemkomsten ha tvingats elda i den lilla röda boningsstugan som låg högt upp på bergssluttningen. Boningshuset hade heller ingen inomhustoa. Nu lade sig professorn, efter att till ha kommit hem till sin bostad nära Drottningtorget och lät sig sakta komma till ro den söndagskvällen.