Följetong del 152: slippa känna något för sin nästa

Gunnar funderade över sitt sätt att uttrycka sig. Han försökte sig på en gissning. Han trodde att han sätt att uttrycka sig var ganska bra. Om nu professorn försökte sig på att kritisera sig själv med strängare ögon så att säga. Då skulle han säga att han var sparsmakad med synonymer. Det saknades metaforer. Ofta skrev han rakt på i en enkel stil om än med en komplex kontext. Troligen var den ganska njutbar men med en touch av något främmande. Det innebar att han saknade fäbless från socitetens fester och events. Dess omisskänneliga doft spreds aldrig vidare genom Gunnar. Detta marginaliserade hans insats. Den läsande medel-och överklassen skulle aldrig känna sig bekväm med hans text och prekariatet tyckte det var för anstängande att lyssna på professorn. Det var som det var och kunde han på något sätt göra något åt detta? Ett sätt kunde vara att öka medvetenheten genom att läsa mer medvetet rätt slags böcker för att på så sätt utveckla hans utrycksfullhet. Det fanns en mening att utveckla det som han kunde väl. Samtidigt som det fanns nyfikenheten på det som var främmande. Han skulle vilja upptäcka vad de som dolde sig så väl med den symboliska huvan med anor från medeltiden och som även idag användes av representanter från det iskalla etablissemanget. När jobbaren uttryckte sig som slutkörd kan TV-hallåan undslippa sig kommentaren att hon nästan kunde förstå det. I språket fanns den psykopatiska civilisationen inkapslad som det helvetiska rovdjur det visade sig ha varit. Alla de många mer eller mindre hemliga rum med utvecklad ambition för något annat än att slå ned varandra, supa, äta och hoppas på Guds nåd ville Gunnar med sitt register och tilltro till onämnbara medel för förändring bygga på med några byggstenar som en del i ett kollektivt bygge. Han såg det emellertid inte som välgörenhet utan mer som ett nöje. Överklassens bild av att de fattiga var de enda lyckliga fungerade bra som en förvrängd skrattspegel för medelklassen som rått kunde gapskratta åt de misslyckade. Societens övningar i konsten att skratta ut de fattiga utvecklades till fulländning. Professorn kunde också skratta rått. Det hade han lyckats lära sig. Det fanns en befrielse att slippa känna något för sin nästa.