Följetong del 151: ordlös glädje

Hon tyckte om att röra sig. Vad det innebar visste Gunnar inte förrän det begav sig. Selma kunde visa sin ordlösa glädje genom att med väldiga kliv stega upp för en stentrappa till ett Café. Eller genom att diktatoriskt befalla Gunnar när de var på lekplatsen att gunga sedan åka ruschkana sedan karusellen. Därefter till ruschkanan igen. Denna oförställda glädje mellan dem måste han dölja eftersom det inte uppskattades. Han kunde aldrig upphöras att förvånas över hur starka känslor som avundsjuka, äganderätt och blygsel var. Hur de kunde förändra människor till monster och iskalla psykopater. Professorn hoppades att han inte var likadan. De genomkorsade Göteborg som de senare också skulle upptäcka Paris tillsammans, han och Selma. Bäst tyckte hon om när de bara gick iväg tillsammans. När hon frågade vart de skulle kunde han svara att det är en hemlighet. Det sa han fast han inte visste vart de skulle fara iväg någonstans. Hon frågade honom då gång på gång. Hon krävde att han skulle berätta! Men han vägrade. Och plötsligt blev det roligt och båda blev nöjda för att de kom till en plats som de gillade båda två. Och aldrig kunnat tro vara så trevlig att besöka. Självklart besökte de ett Café. Sedan var de båda så nöjda! Efter det var de båda redo att,återvända till djungeln där andra mer otrevliga lagar och hemliga regler gällde, styrkta både till kropp och själ. När de åkte tåg tillsammans i hemlighet och det var vinter kunde de bara sitta och titta ut på det snövita landskapet. Granar, tallar i oändliga rader, lika stora , omväxlande med kalhyggen. Det var egentligen en ganska eländigt landskap men när de två tillsammans tysta, meditativt, bara tittade ut genom tågfönstret kändes deras gemenskap starkt och fullt ut. Ännu en utflykt som han tillsagt henne att det var hemligt vart de skulle någonstans. Detta oförklarliga att han rördes så starkt av hennes utsatthet när han förstod att barn av hans kött och blod kunde vara inbilska och självcentrerade i sådan grad att de förlorade närvaron med barnet, övergick egentligen hans förstånd.