Följetong del 165:pickalurven

Det gick inte så bra att sitta på Järntorget idag. Han började att tvivla på det vettiga i sina aktioner. Det fanns så många människor med äckligt sura miner i dessa juletider. Det uttrycket fanns i många av de förbipasserade ansikten. Han fick för sig att en del av dem hatade julens alla krav. Detta stämde ned hans humör så han började känna av en viss missmodighet. Han började nynna på en fransk julsångsom ett slags motgift för att lätta upp humöret. Petite papa Noël Santa jultomte Quand tu descendras du ciel När du kommer ner Avec des jouets par milliers Med tusentals leksaker N'oublie pas mon petit soulier Glöm inte mina små skor som jag önskat Mais avant de partir Men innan du går Il faudra bien te couvrir Det kommer att bekommas dig väl här Dehors tu vas avoir si froid Utanför kommer du uppleva att det kommer vara så kallt C'est un peu à cause de moi Det är lite för min skull som jag välkomnat dig och längtat så efter dig... Det där med julen var mycket överskattat. Gunnar menade att varför vara så hysterisk bara för att det snart ärjulafton? Det är klart att det beror på vårt ofantliga behov av tröst men hur vettigt är det att trösta sig på sådant sätt. Det borde finnas andra sätt och andra umgängesformer. Denna så tidstypiska dans kring guldkalven. Vart ledde det till egentligen? Vår längtan är oändligt stor. Men att omvandla dess mål till att få och ge saker? Han reste sig efter fullgjort värv och begav sig, i det begynnande slaskvädret som nu kommit in från väster, för att gå sin sedvanliga promenad genom det infantila Göteborg. Han kände att han igen hade gjort något meningsfullt istället för att rusa omkring som en galning och egocentriskt fokusera på sina egna behov hade han även denna dag också haft mänsklighetens väl och ve framför ögonen. Han hade gått emot en mer lättfärdig livsstil och gjort en ideell insats för något som han visste var en av mänsklighetens stora ödesfrågor. Han visste att det kunde innebära t.o.m. krigsrisk om inte fler vettiga människor engagerade sig. det fanns människor som Jan Guillou som med sin pompösa argumentation flummade till debatten om framtiden. det behövdes fler vettiga i världen som fokuserade på väsentligheter och inte bara på sin egen förträfflighet. Åsa lindeborg intresserade honom. Han tyckte att hon kunde få in några poänger i sitt argumenterande även om det fanns något instabill som han ryggade inför hos henne. Det fanns alltid en kamp mellan det svagare köttet och den starkare anden som det så vackert uttrycktes: anden är stark men köttet svagt. Ibland i detta julamörker nu när snön försvann i slask och plask hade han god lust att bara ligga helt slött på en schäslong och kolka i sig vinflaska efter vinflaska och bara transportera sig igenom denna mörkaste tid. Snön hade inneburit fram till detta nu att det blivit så underbart ljust men nu till sist föll mörkret över honom som en gammal postsäck när nästan all snö smälte bort. Han lät tänkarna fladdra omkring under promenaden hem. Kanske skulle han besöka sina barn men slog bort de tankarna. De hade fullt upp med sitt! Varför störa dem nu? Det kommer en tid då de orkar lyfta blicken något över den horisont som de nu lever i. Konstnärrinan hade mycket att göra nu med förberedelser inför sin nya utställning. Han längtade inte efter sin dotterdotter ens. Kanske ringa efter sin senaste bekanskap men inget lockade honom mer än detta att bara sjunka ned i ett omtöcknat tillstånd. Han slank in på en lokal liten krog med plats för ett trettiotal personer. Därrinne fann han friden och drack sig rejält på pickalurven.