Följetong del 158:julstämning

Det snöiga Göteborg fick hans klimataktion på Järntorget att bli något särskillt. Det spred en julstämning utöver det vanliga. Att se Gunnar sitta på sin fina stol med sin skylt och skrift samtidigt som ett ymnigt snöfall föll över honom och förvandlade honom stundtals nästan till en snögubbe. Många tyckte om att se honom där och på så vis på något sätt delta i ett engagemang för en framtid samtidigt som det lackade mot jul! Termometern visade ibland på ned mot minus tio grader. Men professorn envisades med att sitta sina pass vareviga dag. Det hände inte så mycket under den perioden utan han fortsatte att transportera sig vidare genom att slå dank. Gunnar snabbläste någon idiotbok bara för att förströ sig i brist på något bättre. Han måste tillstå att det fanns trots allt något infantilt över julstöket. Åndå var det Gunnar som kändes sig barnslig. När det är verkligheten, som ett klimathot kan sägas tillhöra, som uppfattas som löjligt då har något vridits ur mänsklighetens hand så att säga. Agendan har så att säga blivit till ett nytt luftslott som hindrade. Men det fanns ljusglimtar i mörkret. När han vandrade hem. Då passerades uppförsbacken på Kungsgata. Samma gata blev nedförsbacke. Västra hamngatan passerades. Vidare längs Södra hamngatan så tänkte professorn på att det infantila draget också fanns i arkitekturen, gatornas sträckning, caféernas inredning och speciellt alla klädaffärernas ogenerade exploatering av människokroppens behov av beklädnad. Han kunde ofta känna av ett sting av nedstämdhet när han passerade Brunnsparken. Det var inte mycket med det hela egentligen, i Göteborg. För promenadernas utveckling hade det egentligen behövts lite mer av det som var stadens centrum. Nu tog alla försök att erfara meningsfulla situationer i en stadpromenad för professorn väldigt fort slut. Det var vara att gå hem och komma till ro och hoppas på att nya infallsvinklar förberedes på brygden som drömmen och sömnen kunde vlanda till.