Följetong del 156: slå dank

Gunnar insåg att han inte hade kommit så särskilt långt som han hade hoppats med alla sina projekt. Nu krävdes krafttag men med vad! Det var som om en frusenhet som kunde ha uppstått från en framtida vind från en klimatförändring som om en istidsvind skapats som om denne sedan hade blåst in över Göteborg och svept in allt och alla i en frostig kupa som gjorde att allt försiggick även inne i denna kupa i slowmotion. Det enda som försigick i denna frostiga kupa var desperata utfall som skedde i ett detta nya främmande mentala dunkel där endast några få manövrer var möjliga. Äta, gå, sova och intrigera. Mycket mer orkade ingen med. Någon stack upp sitt skrynkliga, frusna anlete för att upptäcka att det var tom, själlöst, dödligt och hopplöst. andra slog sig ihop i gäng och letade efter sökta anledningar att förstöra. Hur skulle professorn kunna verka i ett sådant klimat? Han upptäckte lite pö om pö att det faktiskt inte var möjligt att göra något alls. Den rastlöshet som den insikten gav upphov till överföll honom så kraftigt att han kände det som om han skulle dö av oanvänd energi och kreativitet. Han hade inget för sina händer som han ville ta i tu med. Han ville inte träna, promenera eller läsa. Vad fanns kvar annat än i sann "Bosse Wiederbergskt" anda transportera sig vidare. Det fanns uppenbarligen sträckor, tidsintervall i hans liv som saknade mening. Som saknade kraftfullhet! Detta behov av att låta tiden flyta iväg utan någon annan ambition än att just bara hoppas på att tiden rann på. Detta behov framkom efter att professorn konstaterat sin brist på inspirerande medvetandeströmmar, brist på vettiga uppslag för handlingar och handlingsplaner. Han började slå dank! Det var svårt för honom! Hur gör man? Ligger kvar i sängen länge? Ändrar kostvanor? Slutar dricka kaffe? Förflytta sig korta sträckor i taget? På något vis så lärde han sig detta!