Följetong del 169:resa tillOslo

Han tyckte om att åka iväg bara! Nu satt han i Busforyou på väg till Oslo. Det hade börjat bli kallt igen. Några minusgrader och man varnade för snökaos och starka vindar. Han lyckades övertala sig själv att det var inget farligt. Medierna överdriver bara! Det var en trist busstur med trygga och torra vägar. Det var typiskt svensk tristess. Landskapet bestående mest av ganska lågväxta granar, tallar och så klart bohuslänska klippor. Bohusläns inland var inte särskilt lockande denna gråa vinterdag, dagen före julafton. Landskapet förändrades något när han bussade sig genom Norge. Bussen bara körde rakt igenom tullen. Ingen som kollade oss vid tullstationen. Tullpersonalen verkar ha fullt upp med julpyssel. Kanske de höll på att klä granen som bäst. De hade farit sin kos. Granarna och tallarna bliv längre och ståtligare. Norge blir bara ståtligare och rikare för varje dag som går. Det var knappt tio mil kvar till Oslo. Bussen passerade förbi välskötta bondgårdar. Det började kvällas och Gunnar började fundera på att ta sig en tupplur men det var något som höll honom vaken. Vad visste han inte. Det fanns människor som han i sina mörkaste stunder önskade skulle flytta någon annanstans. Helst till en annan planet i ett annat solsystem. En räv passerade en vidsträckt äng. Var det en norsk räv eller var det en svensk räv som var på tillfällig visit i grannlandet. Det var snöpudrade ängar med ofta förekommande mörka öppna "fläckar". Tankarna började släppa på minnesfragment från förtretelser, engagemanget på Järntorget och annat som uppstod i och med stressen inför Jul. Han hade bestämt sig att köpa några juklappar. Till konstnärrinnan, barnen och barnbarnen. Ett julsnöre eller vad det var virvlade upp framför bussen men busschaufören hanterade det bra! Ingen ko på isen denna gång heller. Han tyckte att han klarat av livet bra just nu. Och ville inte kröna karriären med någon trafikolycka. De passerade Fredrikstad kommune. Det spred sig lite julstämning i bussen i och med skymningen som sakta invaggade honom i en stillhet som han inte kännt på länge. Vid Sarpsborg kommune lyste husen så jullikt. Snölandskapets puderaktighet blev till ett vykort för professorns blick. Det var trafik på vägarna denna söndag men inte så tät. Grålum passerades lättvindigt och tallskogen där var tätare. Den långa tunneln som var såg grå passerades. Om några mil skulle de passera Moss. Han vägrade att leda in sig och underordna sig julstämningen helt och fullt. Bara lite grand! Han hade dock en viss fallenhet för att bli road av allt som bröt av lite. Både Råde och Svinndal passerades med hygglig fart. Här var det bäst att akta sig så att man inte försvinner. Ha! Ha! Det var inte så lustig men det fick duga. Att åka buss i mer än fyra timmar kunde kännas själsdödande. Ja nu är man utomlands igen! Ett flygplan såg han lyfta. Det var nog från Moss flygplats. Oslo bilaksjon, Rygge flygplats och Fredriksdal. Skyltar som berättade om denna trakt på ett lokalt sätt. Några små, mycket små mycket söta tunnlar kördes igenom. Han satt och vickade på olika delar av kroppen för att inte stelna till. Oj! Vad var det! Han blev plötsligt pilsk! Det kunde han inte förutsett alls. Utan att han såg något. Ingen förvarning alls! Nu passerade bussen Rygge och Larkollen. Det var björkskog som kantade vägens ena sida men som snabbt övergick i tallskog. Han kom att tänka på en servitris i Paris. Kanske var det därför han kände att det bågnade och livslustade sig i honom. Felleeskjöpet nästa avfartsväg. Hans kaffemugg for plötsligt iväg av en plötsligt krängning som bussen gjorde. Kaffet skvätte över oc på busschaufören som gav till ett skrik. Det var nog glödhet kaffe. Orten Storebug passerades. Orten Moss passerades. Marché stod det på ett vackert hus som nog var ett värdshusliknande geschäft. Kinnarps blåkläder. Mosseporten, ett varuhus. Oslo, nu var det sex mil kvar. Oh! Det sög. Och pirrade för fullt! Men ingenting särskillt hände! De färdades i hundra kilometer i timman. Det innebar att de skulle vara framme om ca 36 minuter. En bussresenär bredvid honom frågade plötsligt om han ville ha ett glas vatten. Granskogen bredde ut sig längs ena sidan. Det kunde fortfarande sägas vara skymning och ganska ljust. Klockan var 15.46. Professorn smög sig försiktigt ned bredvid buscchauffören och kravlade sig ned för trappan som ledde ut ur bussen. Längst därnere låg kaffemuggen. Busschaufören glodde på honom ilsket och sa: -Sådan som du skulle hudflängas -Det förstår jag att du tycker. -Jag skall stämma dig! -Skadade du dig? -Nej, men det kunde gått illa. Och mina kläder är nedskvätta. Gunnar gav honom sitt visitkort och mumlade något om att han kunde skicka räkningen till Gunnar. Det var lite mer snö nu! Han satte sig ned skamset och tänkte att ibland så blev det bara fel på något sätt. Urtrist! Ås passerades! Sedan Drōbeck! Han tog fram en ficklampa han hade med sig och började undersöka den. De körde igenom en himmelslång tvåfilig tunnel och det började kännas som de närmade sig Oslos förstäder. I tunneln körde de säkert i tio, femton minuter. Klockan var 16.00 De körde i åttio kilometer i timman. Äntligen ute ur tunneln och det var nog ca tjugo mnuter kvar till bussterminalen i Oslo centrum. Det var inte långt kvar men lika fullt olidligt tråkigt uppblandat med skamkänslor för incidenten med kaffet. Två mil kvar! Rastplats Svartskog! Och nu hade det blivit kolsvart kväll! Oblatautomat stod det på en skylt. Han kände att han behövde syndernas förlåtelse. Men vem kunde ge honom den. Den bussresenär som frågade honom om han ville ha vatten. En buss mötte de som skulle till Drabakk. Han kände att det högg till i sidan. Nu var det skog på bägge sidor av vägen. Änne lite tjockare snötäcke även om det inte var tjockt. Välkommen till Oslo sa skylten. Hoppas på det tänkte professorn inlevelsefullt. Sentrum. Sextio kilometer i timman. E18 Nu gick det nedför och fjorden syntes i mörket på höger sida. Julbelysta julgranar. Bussen körde precis längs med mittstrecket i körbanan. Det var inte mycket marginal till de mötande fordonen.