Följetong del 157: gillar invandrare

Gunnar förolämpade sina vänner när han slog dank. Han visste inte varför? Det fanns något i hans väsen som gärna tog sig uttryck som en plötslig oförutsägbar kommentar! Den kunde vara sårande! Men aldrig iinvandrarfientligt. Det gillade han inte. Han hade aldrig missunnat någon att invandra. Tvärtom! Han förstod inte de som hade problem med det. Han hade alltid vistats i miljöer med invandrare och aldrig funderat på det faktumet eller sett det som ett problem. Han hade nog uppfattat invandrare som mestadels som något självklart och bra! Det betydde att han kunde både hata och älska invandrare. Han såg dem som vi! Och vi kunde han älska och hata. Det blir nog så när man alltid vistats bland invandrare. Han såg det som ett naturligt tillstånd att det alltid fanns invandrare. Det skulle han inte vilja ändra på. Någon ren ras ville han inte ha! Hellre en uppblandad ras om han överhuvudtaget skulle reflektera över sådant. Han betraktade sådan reflektion som förspilld tid. Han gillade Sverige egentligen främst av ett skäl. Att det fanns många invandrare. Han bestämde sig för att klä ut sig till en invandrare. Det var ganska svårt eftersom han såg inte ut som en tidstypisk invandrare. Men med lite hjälp så lyckades han med förvandlingen till en schablonbild av någon icke s.k. etnisk svensk som nu satt på Järntorget på sin stol och protesterade mot klimathot.