Följetong del 100:Sexdistrikten!

-Inte på vad som helst! -Jo! -Du måste vara desperat! -Ja! -Sätt dig jämte mig! -Det svåraste med lidande är att det känns så onödigt. Men jag vet att döden är en del av verkligheten. Jag är upprorisk och vill inte erkänna att tiden har sin gång. -Jag gillar inte lidande men jag märker att dina berättelser berör mig. Det överraskar mig. -Det underbara är att mitt i allt kaos uppstår mirakel. -Detta med mina känslor för dig som nu plötsligt väckts är märkligt. Jag har noll koll. -För länge sedan så minns jag att jag drömde om en underbar kvinna som jag skulle träffa. Den kvinnan var som du. -Försök inte! Tack för den! Nu kom jag till sans igen. Vi går nu! -Jag kommer med! De kom ut i Parisnatten. Kvällen var ljummen fast ingen stjärnklar natt direkt. Utelivet var i full gång. De var tvingna att passera de värsta sexdistrikten.  -Märkligt under vilka olika omständigheter människor lever. -Vad menar du! -Så som de bjuder ut sig här! -Måste man vara empatisk jämt? -Neeeej! -Då bryr jag mig inte! -Jag minns hur vi i Eldteatern satte ihop olika pjäser. Hur vi vårdade språket som vi använde för att beskriva vad vi gjorde! -Jag förstår inte! -Låt mig ta ett exempel! -Okidoki! -Vi använde beskrivningar av publiken där vi kallade dem för vittnen till det oerhörda de skulle få se. -Oj! -Det kan verka patetiskt men vi trodde på det! -Tokstollar! -Älskar du mig mindre nu efter jag berättat detta. -Jag älskar dig inte alls. Och har aldrig gjort det heller! Jag vet inte om jag tror på kärleken. Du är bara ute efter en sak. Försök inte med mig! -Vi kallade också regissören för vittne. -Det låter religöst på något sätt. -Det var det nog. Även om man sa att teatern var blasfemisk. En kompis berättade att Grotowski menade att man skulle möta Gud varje dag. -Det låter ansträngande -Det var det nog. Väldigt ansträngande. -Du är gullig! Jag kanske kan älska dig lite. Ett kort tag! Håll mig i handen igen. De fortsatte under tystnad länge.  -Nu skiljs våra vägar! -Ja, France, du bestämmer jag är som lille Fridolf. -Det har varit en trevlig stund. Kanske vi ses någon gång. Han gick till sitt hotellrum ensam och försökte tänka igenom sin livssituation. Han tyckte att den var förvirrad. Men han var för trött för att ägna sig åt navelskåderi. Det var bara att hasta till sovplatsen. Det var det enda vettiga.