Professor del 110: Fest!

Festen var i full gång. En fransk rörläggare som arbetat i Sverige berättade. -Vi jobbade i Viskafors. Vii klättrade ned för en lejdare. Han som klättrade före mig ned hade festat till ordentligt kvällen före. Plötsligt gjorde han på sig ordentligt. Han vägrade fortsätta att klättra ned. Det var äckligt. Det var långt ned. Jag kunde inte hoppa ned. Jag klättrade över honom och det luktade vedervärdigt. -Det var svåra omständigheter i Sverige. Det kan inte vara lätt att stå ut i ett sådant land. -Man fick gå runt och slå ihjäl lite folk om man ville få igenom sin vilja. -Gjorde du det? -Många gånger! -Hur klarade du dig från straff. -Svenskarna uppskattar rejäla tag Hon kom in från ingenstans och naglade fast ögonen på Professorn.  -Inte visste jag att du hade fest! -Jag trodde inte du ville komma -Karlar! -Jag ber så mycket om ursäkt och välkommen och ta för dig! -Det blir inte av dig ikväll i alla fall! -Nu blev jag avundsjuk. Vem är den lycklige? -Jag har inte bestämt mig men du är inte med på listan. -Inte ens som reserv? -Vi får se! Och det var väldigt vad det blev mycket väsen om det lilla. -För mig är det stort' -Det minns jag inget av. Kan jag minnas så dåligt eller blandar jag ihop dig med någon annan. -Det måste vara med Elvis Presley. -Han var det inte. -Alfred Nobel? -Nej! -Olof Palme? -Nej, inte han! -Då kommer jag inte på några fler förslag. -Du har svårt med att komma med förslag har jag märkt. -Jag har blivit bättre på det! -Det måste du visa mig sedan -Det gör jag gärna! De kysste varandra länge och innerligt. Sedan hastade hon vidare i vimlet.  Gunnar tänkte på att han kände sig svag. Nästan som om han var bokstavligen i obalans. Som om han skulle ramla omkull och mista balansen helt och fullt. Hans gelikar var starkare förr. Fysiskt starkare. Han mindes berättelser från det smällkalla Norden där små barn, 6-7 år, spände för julklappspresenten i form av en kälke bak på bussen och okynnesåkte på kälken när bussen åkte upp för backarna i trakterna kring  7  Villagatan 6 i Borås. Eller när 9 åringen och hans kamrateri Mölndal lyckades med konststycket reatt klättra upp för höga snötäckta granar och sedan åkt ruschkana nedför granen gripande och hållande sig i granruskorna. Hadede starkare händer, mer armstyrka eller tog debara större risker och accepterade att de blev lite blåslagna ibland. Stämningen var hög och det glammades och skrattades  mycket. Några bet ifrån sigordentligt ibland detkundehan se på minspel ibland. Han kröp närmare för att tjyvlyssna. Han stod på alla fyra bredvid ett större sällskap. -Finns. det kritiker, någon källkritik att tala om. -Nej! -Då skall jag tipsa lite folk jag känner. -Gör det! -Har du några cigaretter? -Ja! -Kan jag låna några? -Jag förstår inte varför det skall vara så svårt att förstå vissa saker. -Förståndsgåvorna är inte alltid så stora. Ibland kom man tro att alla hästarna inte är hemma. Professorn kröp vidare och kravlade sig upp i en soffa för att se vad som hände där. -Jag byggde mig ett stort hus! -Murade du skorstenen! -Inte jag! -Snickrade du trapporna? -Jag har tummen mitt i handen. -Vad gjorde du? -Jag betalade för att de skulle bygga det för mig! Gunnar kröp till ett annat hörn och där fanns det många kvinnor som satt och samtalade. -Läkaren sa att mina värden var bra. Det var bara det där med vikten. -Jag går på gym varje dag! -Jag springer några dagar i veckan. -Jag skall ha personlig tränare och stå under läkarkontroll så skall det bli annat av. Professorn reste sig upp och muttrade till sig själv. -Jag måste lära mig bry mig om vardagligt prat om sådant tråkigt som mina gäster talar om. Nu står jag knappt ut med att höra på.  Han gjorde det tråkigaste värden kan göra på en fest. Han tog fram en bok och började smygläsa. Det handlade om Multituden. Nu när det saknas singularitet så är det en möjlighet. Han hörde lite samtidigt vad som sas omkring honom. -Jag var ute och motionerade. Jag en ung söt flicka vlev fullständigt slut. Jag körde för fullt med minpowerwalk. Och så ser jag honom klädd i en hel osannolik yllekeps, hängslen och grova yllebyxor som om han var från ett annat århundrade. Han gick så där hafsigt. Vi var nog i samma ålder! Och jag orkade knappt lyfta blicken så utpumpad var jag och så blev det att min blick helt oavsiktligt fastnade där. -Vart då där! -Det såg så lustigt ut. Den hoppade och guppade och vred sig som jag aldrig sett förut. -Vilken då! -Och jag tänkte hur det skulle ha känts om jag hållit mina händer och vi hade hållit på i sängen. -Aha! -Plötsligt stannade han för att knyta skorna och jag hann i kapp honom. -Jag bara hostade fram att jag är singel också hastade jag vidare. -Spranf han ikapp dig? -Ja! -Gjorde ni det! -Ja! Professorn piggnade till av boken och konversationen och beslöt att avsluta festen. När alla hade gått var det bara  afrikanskan kvar.  -Det var fantastiskt! -Ja! -Varför förstöra det minnet! -För att göra ett nytt. -Okey mon cheri!