Följetong del 106: Sverige, Sverige och Sverige!

Gunnar vaknade upp sent nästa morgon och kom först inte ihåg var han befann sig. När han såg vem som låg bredvid honom mindes han. Han ville inte väcka henne. Istället låg han och lät medvetandeströmmen flöda. Av någon anledning så kom han ihåg ett samtal med en gammal arbetare. -Jag gillade aldrig att man sa att den och den hade byggt huset när de aldrig gjort ett handtag. Själv har jag byggt hus handgripligen under nästan femtio år. -Det var under den tiden det byggdes fler hus än någonsin. -Tiden har gått fort. Jag var alltid på gott humör när jag gick till jobbet -Ja, och nu närmar det sig slutet. Har du mycket ont? -Ja, speciellt i skulderbladet, det högra. Det är som om det är ett hål rakt in i kroppen och i det hålet gör det ont. Också gör det ont i vänster öga. Jag har bara några procent synförmåga kvar i det ögat. -Kommer du ihåg Erik och Arne? -Ja, den ene blev alkoholist och de andre morfinist. -Det spelar ingen roll! -Neeej! -När du kommer till himlen så kan du väl kasta ned några potatisar till mig. Jag misslyckades med potatisskörden i år. Det har aldrig hänt förr. Jorden blev för blöt av allt regnande. -Jag kanske hamnar i helvetet. -Då kan du kasta upp några heta potatisar till mig! Märkligt att jag tänkte på det samtalet. Jag måste röra på mig nu! Jag skriver en lapp till henne. Professorn tog metron till Sorbonne och gick på en föreläsning om Jacques Derrida. Det var länge sedan han bevistade en sådan. Det var fullt av åhörare och ämnet var intressant. Men han hade svårt att koncentrera sig. Han tog en lång promenad längs Seine sedan promenerade han hemåt för att jobba. Han läste om någon i en svensk morgontidning som tyckte att kultursidorna var för svåra att förstå. Ord som normalitet, autencitet och modernitet ansågs som modeord som användes i onödan. Det skrevs många för svåra artiklar på kultursidorna. Han promenerade vidare, fnissande och gnolande på en känd slagdänga med en mycket enkel refräng:Sverige, Sverige ovh Sverige!