Följetong del 94:Ja det trodde vi alla!

 Han drog sig till minnes alla träningstillfällena i Odinteaterns anda. Hur snurra på huvudet. Ja ibland flera varv. Och det knakade i nacken. Skjuta fram hakan och bakåt med haken. Det kändes ofta ganska torrt och tomt men med övertygelsens fasthet stod man ut med detta. Det var med skräck han tänkte tillbaka på när han tränade i timmar och svetten forsade. Ibland var träningsgolvet, ofta trägolv, oljigt av all svett. Det kunde kännas chockartat att slänga sig ut i sådana träningsövningar ofta  med inslag av en lättare form akrobatik och med vådliga röstövningar.  Det var därför att de skådespelare som hade möjligt att träna mer än vad han gjorde blev hjältar och beundrades som om de vore gudar. Nu är det knappt möjligt att förklara för en yngre generation meningen med den tidens teaterträning. Men då var det seriöst, sanslöst viktigt och oändligt betydelsefullt. Ibland flög man genom rummet kors och tvärs. Vid en clownkurs som då leddes av en annan teatergrupp som var inspirerade av Odinteatret. De hette Den blå häst i fri översättning från danskan. Då var det en skulptör som var kursdeltagare som också flög genom rummet men som inte drog in huvudet i tid. Han hade tagit rejält med sats och for rakt upp i luften och sedan rakt ned mot golvet utan att lyckas avvärja sig emot att landa på huvudet. Han landade rakt på huvudet. Men det var bara att fortsätta med träningen. Det var ingen som avskräcktes. Men det är klart att det fanns många skador som hände. Gunnar mindes en gång då hans nacke fastnade inför en premiär av en teaterföreställning vid namn Medan Tid Är.  Ja det var härliga tider då allt var möjligt och en mänskligare värld kunde skönjas. Det skulle komma nya reformer som bara skulle innebära att fler teatergrupper skulle kunna etablera sig. Ja det trodde vi alla.