Följetong del 107:håll i dörjen!

Han funderade ut en enklare artikel som alla skulle kunna förstå. Hur skulle den kunna se ut! Det var en gång tre små grisar. Ja den skulle kunna vara förståelig. Trots allt så är man medkännande. Det gick inte att komma ifrån. Om det finns så mång människor som inte förstår så varför kasta pärlor till svinen. Ge folk den skit det folket vill ha! Nej, han trodde inte att det skulle vara värt mödan att skriva sådan skit. Varför skulle han vilja att just kulturjournalister skulle skriva strunt. Det finns säkert de som självmant tar på sig det att skriva skräpigt om skräp. Det finns alltid gott om sådana. Han kunde förstå dem också. Nu var det dags att fortsätta arbeta. Det fick bli en del nattabete för att få upp farten. Nu tog tankarna en annan riktning. -Pojk håll i dörjen ordentligt. Var inte rädd för fisken. Du är mycket större än den. Den lille sexåringen höll fiskeredskapet så långt ifrån sig som möjligt. De var ute på havet i en liten Snipa och fiskade makrill. Nathanel styrde båten. De hade fått upp en hel del fisk. Makrillen låg på botten, på durken, av båten och sprattlade. Den lille pojken tyckte inte om det han såg. Han ville inte ha någon fisk på sin dörj. Till sist tappade Nathanel tålamodet med den pojkens attityd till fiske. Han tog pojken i nacken och körde runt bland all fisken med den lilles ansikte så att kontakten mellan människa och döende fiskar blev av. Den pojkens ansikte for runt bland alla fiskkropparna. Det är märkligt vilka minnesbilder från berättelser från förr. Detta kan ha hänt 1940. Mitt under brinnande världskrig. Det var en släkting till pojken som så bruskt undervisade i den ädla konsten att skaffa föda. Nathanel var hans farmors brorson. Det fanns ingen tid att tveka på. Mat skulle infångas nu när tillgången var god och alla skulle hjälpa till. En annan berättelse var från när pojken blev lärd till det yrke han skulle utöva hela sitt liv. Det var en 120 kg bjässe som hade kunskapen. Han hade kämpat på Frankos sida i spanska inbördeskrigetmoch blivit dekorerad när han deltog i finska vinterkriget. Han bar sina medaljer på sig på jobbet. Han var en riktig sadist tyckte den unga pojken, tonåring. Men det blev ett tillfälle som den unge kunde sätta sig i respekt. Sadisten svetsade med den tidens svetsaggregat. Det hände många olyckor med gastuber som exploderade. Både den unge lärlingen och sadisten såg att det blev en läcka på slangen aldeles vid slangen som det började brinna i. För en tid sedan hade en ny lärling förolyckats när han på skoj skruvat på en gastub när de andra kom tillbaka från fikarasten låg lärlingens huvud av skiljt från kroppen. Nu när båda två tittade på läckan som fattat eld fanns det ett allvar hos sadisten. Den unge så ofta plågade lärlingen tittade lungt på sin plågoande. När han såg skräcken spridas i sadistens ansikte sprang han kvickt och stängde av gasflaskan och faran var avvärjd. Nu blev han bättre behandlad efter detta. Han had sett in i sadistens själ och upptäckt en rädd person. Det visste sadisten att lärlingen nu visste. Deras samarbete fortsatte på en mer jämlik nivå. Gunnar släppte tankarna på det förgångna och arbetade ihärdigt nu i ett högt tempo.