Professorn del 109: återkommer när jag känner för det.

Det var bara arbete som allt kretsade kring. När han blev inbjuden till större evenemang eller själv ordnade sådan kände han det som bortkastad tid. Gunnar visste att han behövde avbrott från arbetet men ändå tvekade han inför avbrotten. Han visste så väll vad följderna kunde bli med sådana arrangemang. Det fanns alltid en svans som var oengagerande och krävde så mycket av honom utan att egentligen ge något alls. Han kunde heller inte se det som välgörenhet eftersom det saknades motiv för det. Han undrade alltid inför större arrangemang vad det var för behov som styrde homom. När det ofta kändes som en malström av krav på resurser som innebar att elda för kråkorna. Om han hade kunnat styra mer över sig själv. Och hur förändras på denna punkten och till vad? Många frågor och inga svar. Hans nära anhörig så nära dödsbädden sa många bra saker mellan förvirringstillstånden som uppkom p.g.a. alla medikamenter som man slarvigt proppade honom full med nu när det endå var kört så att säga. Han kallade dem för knäppa med tanke på hur de behandlade patienterna. Intressant hur man kan tala när man inte har något att förlora på att säga obekväma sanningar. Och hur den vårdande personalen i den trångbodda sjukhussalen svarade med att hota honom med att bädda ned honom djupt ned i sängen. Det klart att de skulle lyckas med att få honom spak. De var så många och han skulle snart dö. Han var så glad när jag satt med honom länge och han åt en chokladbit långsamt och liksom slappnade av nästan sov. Ibland somnade han in lite. Jag älskade honom. Grannen som inte hade några tofflor och lånat hans hörde jag säga i telefon köp inga tofflor. Grannen i sjukhussängen kunde ju utnyttja pappas snällhet och ta hans tofflor så att pappa tvingades gå barfota istället. Vad gjorde det? Sjuksalsgettot på sjukhuset började ta ut sin tribut och tynga ned pappa med sitt oengaredade maskineri. Det var väl ändå ingen som trodde på det där med vård men det var många som ville ha sin bärgning från den. Nu bävade Gunnar inför arrangemanget som skulle komma. Det skulle välla in trista typer som ville dricka och äta på hans bekostnad. Allt detta gjorde han bara för att inte bli för involverad i sitt arbete. Märkligt vad för mystiska drifter som styr oss. Ur askan i elden bara för att få tiden att gå. Vad skulle hända om han liksom mitt i allt elende liksom bara gick upp i rök.  Han tänkte på de två gatuartisterna som fängslade så många i Göteborg med sitt grandiosa nummer. Hur de tekniskt kunnat bygga upp en sådan sitt-ställning imponerade fortfarande på honom. Det såg ut som den manlige munken kunde sitta fritt svävande i luften ovanför den kvinnliga munken. Båda sittande i lotusställning. Men varför måste han hela tiden hålla i en påk som löpte vertikalt från hans utsträckta högra arm ned till den andra munken? Men det förundrade flera hundra dumma Göteborgare som ville tro på det mirakel som de såg vore sant. Ha, ha, ha, Han kanske skulle behöva en sådan byggställning och liksom levetera sig upp i luften då och då för att återupptäcka mänsklighetens mirakulösheter och inte bara fastna i alla dessa tillkortakomanden och näriga giriga skamligheter. Okänslighetens norm måste var befriande för dem som gjort det till en levnadskonst. Men är det inte slöseri med tid att öva sig på att bli sådan Zombie? Är det verkligen så befriande att leva ett känslokallt och icke inkännande liv?  Det var många frågor som pockade på svar!  Kanske en dialog skulle kunna se ut hur? -Trivs du med att slippa empatiska förnimmelser? -Jag känner mig så stark och fokuserad! -Men vad använder du all tid till? -Jag äter, dricker och gör livet outhärdligt för mina medmänniskor. -Hur reagerar de? -De är tillmötesgående och tålmodig. Allmakt kommer ur en gevärspipa! -Hur ser din gevärspipa ut? -Jag uttnyttjar mina medmänniskors vänlighet till maximum. -Du skulle rullas i tjära och fjäder och användas som fackla vid någon kräftskiva en mörk augustikväll som ersättning för en sådan där attrapp till pappersmåne. Men varför vänta så länge du vi kan väl elda upp dig med en gång. Du behövs inte! -Det vågar ni inte? -Det är slöseri med tid. Du kommer att förgås av ditt eget smutsiga liv, din hund -Ha, ha, ha. Nu kommer alla dumma gäster snart. Tur att jag anlitat en cateringfirma till att ordningställa allt som behövs. Nu går jag en promenad och återkommer när jag känner för det. Jag kan inte låta bli att tänka på hur tjockskalligheten ter sig. Den griper omkring sig med sina sockertänger och vill helst få andra att arbeta, betala och springa ärenden åt sig. Det fanns mer att utveckla kring den frågan men det varsom om barmhärtighetens kroppsliga kemi gjöt olja på vågorna och stillade sinnet som en blixt från en klar himmel. han komendå påatt han tycker sällan om skratt.De ärså förhärdade.